Fildelning är ett svårt ämne eftersom en hel generation av internetanvändare i princip har växt upp med det, och det är något som “alla” gör. Musik och filmer som är lagrade i digitalt format är lätta att kopiera och sprida. När internet blev vanligt var detta precis vad som hände, och musik- och filmbolagen hängde inte med i den nya tekniken. Ett vanligt argument är att fildelning inte är som att stjäla i en affär eftersom en fil inte är ett fysiskt föremål och i sig inte har något värde, då den kan kopieras hur många gånger som helst. Samtidigt så behöver upphovsrätten finnas för att artister ska kunna försörja sig. Om de inte får några pengar, kan de inte göra nya filmer eller ny musik.

När Dodon kunde leva på sin talang

En fabel är en saga som ofta använder djur som karaktärer och som har en sensmoral. Det kan vara ett sätt att förklara ett komplicerat problem på ett enklare sätt. Här kommer en fabel om fildelning. Det var en gång en dodofågel som bodde på en stor ö som var täckt av skog. Han kunde inte flyga och han kunde inte slåss. Han var inte ens särskilt bra på att samla mat – de flesta andra fåglar kunde samla frön och frukter snabbare än han. Men det fanns en sak han var bra på och det var att hitta på sagor och berätta dem för andra. Han var lycklig när han kunde vanka fram genom skogen och hitta på sina historier, och han blev ännu mer lycklig när andra djur ville lyssna på honom. Men han kunde inte ägna all sin tid åt det han tyckte om att göra, för liksom alla andra djur i skogen var han tvungen att samla mat inför vintern. Det var dodons grannar, skogsmössen och ekorrarna, som först kom på idén om att ge honom betalt för hans sagoberättande. Han kom till deras hem och höll sina framföranden, och i utbyte delade de med sig till dodon av den mat de hade samlat.

Detta fungerade bra för dodon. Han fick göra det han tyckte om och han hade en publik. Snart spred sig ryktet genom skogen och allt fler kom för att lyssna på dodon, och de tog med sig frön, frukter och insekter åt honom. När dodon inte längre behövde ägna lika mycket tid åt att samla mat själv, fick han mer tid att tänka ut nya sagor och att förbättra dem han hade. När tre år hade gått, hade dodon satt i system att gå runt hela ön och berätta sina sagor. Det tog honom en hel månad att gå ett varv runt ön, och på vägen stannade han i alla byar och invånarna kom och lyssnade på honom. Tillsammans tog publiken med sig tillräckligt mycket mat till dodon för att han skulle kunna äta sig mätt och dessutom få ett överskott som han kunde spara till vintern. Så dodon behövde inte oroa sig för föda längre – han kunde leva på sin talang, och han blev bara bättre med tiden.

Skatan som kunde härmas

Skatan kunde inte själv komma på sagor men han var bra på att härma. Han hade varit och lyssnat på dodons senaste historia, och eftersom han älskade uppmärksamhet, så försökte han att återberätta den för småfåglarna. De var inte imponerade. De sa till skatan att han var inte lika bra som dodon på att berätta, och de tänkte inte ge honom någon betalning för en saga som de redan hört. Skatan var envis och kom på en ny plan. Medan dodon gjorde sin långsamma vandring runt ön, flög skatan före till en by som ännu inte hade hört dodons senaste historia. Men där ville invånarna inte heller lyssna på hans härmande. “Vi väntar hellre tills dodon kommer,” sa de, “det är roligare att höra när han berättar”. Skatan blev arg, för han ville ha uppmärksamheten – det var viktigare för honom än mat, som han redan hade tillräckligt av. “Jag kan berätta sagan utan att ni behöver betala mig ett enda ekollon,” förklarade han stolt. “Mig behöver ni inte vänta på!”

Djuren skruvade på sig. De tyckte om dodon och visste att han behövde maten de brukade ta med till honom. Men det skulle dröja flera veckor innan dodon kom till byn. En del vände bestämt ryggen mot skatan och gick därifrån. Men vesslorna som var kända för att vara giriga hade inget emot att få något gratis, så de satte sig ner för att lyssna på skatans berättande. Sedan kom en skock med ungar som inte klarade av att vänta i mer än en vecka. Därefter anslöt sig näbbmusen, som aldrig hade haft mat över och därför hittills inte hade haft råd att lyssna på dodons historier. Till sist, när klungan runt skatan växte, var det många som uppgivet tänkte att “snart kommer alla att ha hört den nya sagan utom jag” och “och om ingen annan tänker betala för den, varför ska jag?”. Färre och färre lyckades motstå frestelsen av att få något gratis och utan att behöva vänta.

När lyckan tog slut

När dodon till slut kom fram till den byn då var det bara en handfull som kom för att lyssna på honom. Han fick endast några få frön i betalning, så han fick gå hungrig när han fortsatte vandringen. Samma sak hände i varje by på färden, för skatan hade redan hunnit flyga över hela ön. Till sist blev dodon tvungen att skynda sig hem för att samla mat på egen hand, när han insåg att han inte hade tillräckligt för att klara sig genom vintern. Vi vet inte om dodon lyckades samla ihop tillräckligt mycket mat på egen hand, för nästa vår sågs han inte till igen. Skatan fortsatte att berätta de sagor han kunde komma ihåg om och om igen. Skogens djur kom och lyssnade på honom en tid, men till slut sinade publiken eftersom skatan inte kunde hitta på några nya sagor själv. Så till slut blev till och med skatan olycklig, och skogen blev en tystare och tråkigare plats utan dodon.